“Ni tror väl på mysterier?” undrar den guidande NASA-forskaren på Space Kennedy Center. Jag hoppar till av förvåning och lyssnar extra noga när han fortsätter. “Det är vår undran och nyfikenhet inför de svårförståeliga och magiska mysterierna, som leder till att vi upptäcker nya saker och kan lära oss om dem. Om vi vägrar att bejaka mysterier, och se bortom det vi tror är det möjligas gränser, når vi heller inte visdom.”
Han visar en film där Neil Armstrong, med allvarlig uppsyn, säger: “Mystery creates wonder and wonder is the basis of man´s desire to understand.” Fritt översatt: “Mysterier skapar undran, och undran är grunden till människans önskan att förstå.”
En annan journalfilm visar John F. Kennedy som knyter näven i luften, medan han utropar: “Vi ska vara de första att vandra på månen. Inte för att det är lätt, utan för att det är svårt.” Amerikanerna hade då varit missmodiga och stukade, sedan ryssarna skickat upp den första människan i rymden, Yurij Gagarin. NASA låg vid den tiden långt efter i kampen om rymden.
“Om vi inte hade trott på det omöjliga och fått ett nytt mål att sträva mot, hade vi inte varit först på månen.” Han spänner blicken i oss alla och säger:
“Tro att allt är möjligt. Dröm omöjliga drömmar. Förvänta och bejaka det omöjliga. Allt som ni tror är möjligt, kan ni också förverkliga.”
“När vi fick idén att skapa en rymdfärja som kunde återanvändas flera gånger, och där vanliga människor skulle kunna få uppleva jorden från rymden, sa alla att det var omöjligt. Vi bestämde oss för att inte lyssna på dem. Vi provade olika modeller och misslyckades. Vi tänkte om, provade igen och misslyckades. De första modellerna var för tunga för att ens lyfta från marken.När någon kom med en ny idé, hade vi en gemensam överenskommelse att inte bedöma den som omöjlig förrän vi testat den från alla olika synvinklar. Vi gick utanför det möjligas ramar och raderade i vårt minne de tidigare inlärda modellerna, för att på allvar kunna tänka nytt.
Till slut skapade vi den första rymdfärjan Columbia, som kunde börja tillverkas 1975. Den var klar först 1979 att förberedas för uppskjutning här på Kennedy Space Center. 1981 omkom tre arbetare och fem skadades när vi testade färjans funktioner. De första flygturerna fungerade, och Columbia är den färja som fortfarande innehar rekordet för den längsta rymdturen. Tills den ödesdigra dagen när färjan 2003 började brinna när den skulle åter in i atmosfären. Hela besättningen omkom.”
Vi drar djupt efter andan, medan vår guide med en honnör hedrar de omkomna. Han fortsätter sedan.
“Vår första reaktion var att lägga ner hela verksamheten. Efter en viss tids eftertanke bestämde vi oss för att börja om på nytt. Den här gången skapade vi rymdfärjan Atlantis 1997, som när vi tänkt klart vägde hela tre ton mindre än Columbia och tog hälften så lång tid att bygga. Efter den 33:e och sista rymdturen 2011, togs den ur bruk. Den har varit på månen flera gånger. Ni ser den på bilden här.”
Vi tittar upp mot filmduken, och i samma ögonblick dras den undan och där står den på riktigt, rymdfärjan Atlantis. Vi förundras och fylls av en vördnadsfull känsla. Det omöjliga projektet, som förverkligades genom att de vägrade ge upp. En symbol för att påminna oss om att inte tro enbart på våra fem sinnen och det andra lärt oss. En symbol för att mysterier leder till visdom.
Vi lovar varandra, och tummar högtidligt på, att aldrig mer säga att något är omöjligt. Är ni med på det löftet? Min tumme väntar på dig, här och nu…
