Sture var en olycklig trädgårdsmästare. Han hade ägnat hela sitt liv åt att skapa den perfekta trädgården, och varje år upptäckte han att han fick samma usla resultat. Blommorna dog, gräset gulnade, ogräset tog över och fåglarna höll sig borta.
Nedstämd över ännu ett år med dåliga resultat, bestämde Sture sig för att ta en promenad längs sin favoritflod. Vanligtvis var det här en lugn plats dit han kunde bege sig för att begrunda sina misslyckanden. Den här gången stördes hans tankar av en vis man som satt vid flodkanten. Sture brukade inte träffa på någon på den här stigen, och bestämde sig för att hälsa.
Den vise mannen vände långsamt på huvudet. “Det verkar som att du är olycklig, min vän. Dina ögon ser ledsna ut, du hänger med huvudet, du har en ledsen uppsyn och din energi känns låg.” Först blev Sture förvånad, för han väntade sig bara ett enkelt “Hej” till svar. Han blev också förbluffad över hur väl den vise mannens iakttagelser stämde och märkte att han höll med om allt han hade hört.
“Hur kunde du veta det?” svarade han. “Du känner mig ju inte ens.”
“Man måste inte känna andra människor för att kunna avläsa deras känslor”, svarade den vise mannen. “Skulle du vilja sitta ner och prata? Jag vill gärna lyssna på vad du har att säga.”
Sture brukade ha svårt för att prata med andra, särskilt med personer han inte tidigare träffat. Den här gången var det något som var annorlunda. Känslan av lugn, tillit och positiv energi i den här mannens sällskap fick honom att snabbt svara: “Visst, varför inte?”
“Vad är det du funderar över?” frågade den vise mannen. Sture tvekade och tänkte noga igenom sitt svar. Han bestämde sig för att vara ärlig. “Jag är faktiskt ganska olycklig. Hela mitt liv har jag velat bli en bra trädgårdsmästare och hela mitt liv har jag misslyckats.”
“Skulle du vilja förändra det?” frågade den vise mannen.
“Absolut. Jag kan inte tänka mig något som skulle göra mig lyckligare”, svarade Sture.
Den vise mannen, som uppfattade längtan och engagemang i Stures röst och kropp, sa till Sture att han skulle hjälpa honom. “Alla lösningar på ditt problem finns redan inom dig. Om du är villig att förändras ska jag hjälpa dig att känna, tänka och bete dig som en framgångsrik trädgårdsmästare.”
“Underbart. Hur lång tid kommer det att ta? Kommer jag att få det jag behöver redan idag?”
“Tålamod, beslutsamhet och en positiv inställning är vad du behöver för att lyckas, min vän. Resten kommer med tiden. Idag kan jag hjälpa dig att öka din medvetenhet om vad du måste förändra. Sann och varaktig förändring tar längre tid. Om du enbart visar beslutsamhet idag kommer du att återgå till dina gamla vanor och ingenting kommer att förändras. Om du arbetar med mig under de kommande månaderna, så lovar jag dig att du har dina drömmars trädgård till nästa sommar. Jag kan också lova dig att de förändringar du gör under de här månaderna kommer att bestå under resten av ditt liv. Hur låter det?”
“Det låter fantastiskt. Vad är några månader om man kan nå en förändring som varar resten av livet?”
Den vise mannen tillade: “Innan vi börjar måste jag berätta en sak till för dig. Det du kommer att lära dig under den här tiden besitter en stor kraft. Du kommer att lära dig att använda dina starka sidor för att få ut mesta möjliga av de redskap du har till ditt förfogande i din trädgård. Du kommer sedan att lära dig hur du kan anpassa dig, när något inte växer eller ser ut så som du vill att det ska. Du kommer att lära dig att hantera besvikelser och att hitta andra sätt att uppnå det du vill.”
“Kan du hjälpa mig att göra allt det?”
“Ja, det kan jag. Berätta nu för mig vilka föreställningar du har om dig själv som trädgårdsmästare. Vilka tankar dyker upp när du tänker på att arbeta i trädgården?”
“Om jag ska vara helt ärlig är det som att jag har gett upp hoppet. Jag tror inte att jag har det som krävs och jag tvivlar verkligen på att jag någonsin kommer att skapa den trädgård jag har drömt om så länge.”
“Och hur påverkar de här tankarna ditt trädgårdsarbete?”
Sture var tyst en stund. Han hade inte tidigare funderat över att det kanske fanns ett samband mellan hans tankar och hans handlingar. Efter en stunds eftertanke svarade han: “Nu när jag tänker på saken inser jag att jag inte har gjort några stora ansträngningar på sistone. Jag har lagt mindre och mindre tid på trädgården och har inte brytt mig om att köpa nya trädgårdsredskap istället för de gamla, trasiga. Jag tror inte att jag har förstått sambandet.”
Under de följande månaderna träffade den vise mannen Sture en gång i månaden, på samma plats vid floden. Varje gång lyssnade den vise mannen och ställde några tankeväckande och utmanande, frågor till Sture. Efter varje möte fick Sture med sig olika uppgifter att göra, för att utmana sitt sätt att tänka eller för att testa att utföra saker på ett annat sätt.
Sture började märka att han var mer villig att pröva olika saker på egen hand. Han kände sig mera säker på att hans idéer var bra och att han visste mer om trädgårdsarbete än han insett. Det kändes verkligen bra. Han började tro på att han verkligen kunde skapa en vacker trädgård.
Efter flera månader hade Sture åstadkommit det, som han förut inte hade trott var möjligt. Ogräset var borta och hade ersatts av vackra blommor och växter. Gräset var grönare än någonsin tidigare och fåglar fyllde trädgården med liv och energi. Sture njöt verkligen av att vistas i den underbara miljö han hade skapat. Han började nu fundera på hur den vise mannen hade hjälpt honom sedan de träffades första gången.
Det intressanta var att ju mer han reflekterade över saken, desto mer insåg han att mannen gett honom väldigt få råd, om några alls. I själva verket var det enda råd han kunde minnas, att det var en bra vana att varje dag sätta sig ner och reflektera över vad han hade gjort den dagen. Sture lovade sig själv att göra det, inte bara när det var vackert och prunkande i hans trädgård, utan också när ogräset börjat dyka upp igen och trädgården behövde mer uppmärksamhet.
(Fritt hämtad från berättelsen “Den lycklige trädgårdsmästaren” i boken “Coaching med emotionell intelligens” av författarna Stephen Neale, Lisa Spencer-Arnell och Liz Wilson.)
