Misstag är en del av livet, det som för oss framåt och ger oss erfarenhet och livsvisdom. Tyvärr är vissa lärdomar mer dyra än andra. Men jag är övertygad om att när vi kan hoppa över alla klandrande “borde” och “skulle ha” i våra tankar, och istället kan se våra misstag som en del av livets egen utbildning och hårda skola uppenbarar sig ofta också möjligheter i mörkret. Vi funderar just nu på olika orsaker till att ett av våra företag förra året visar ett gigantiskt minusresultat, och då pratar vi flera miljoner kronor minus. Trots en världsledande produkt, trots välrenommerade ledare, trots en köpvillig marknad… Vad kunde gå så fel?
1) Vi förlorade vår företagssjäl och trodde att vi var något annat än det vi är. En pigg gårdshund dresserades att bli en elefant. En fisk som plötsligt ska lära sig klättra i träd. Eller en apa som förväntas lära sig att dyka. Vi hade en skev bild av vilka vi är och av de resurser vi har att arbeta med. Vi såg inte “sanningen i vitögat” och hade därför ett bristfälligt nuläge att bygga våra slutsatser på. Och vi gjorde inte “det vi kan, med det vi har, där vi är”. (se tidigare inlägg)
2) Min man och jag, båda drivna entreprenörer, drog oss tillbaka i en styrelseposition. Vi var ovana styrelseledamöter och kommunicerade därför våra förväntningar och krav på ett otydligt sätt. De anställda cheferna var mer administratörer än entreprenörer, vi trodde att de skulle komplettera oss. När det blev högspänning i organisationen låg vi sömnlösa om nätterna, tog på oss spänningen och stressen själva och undrade varför ingen tog ansvar för helheten och slutresultatet. Lärdomen för oss är att vi tappade kontakten med vilka vi är som ledare. Vi var inte längre autentiska i vårt ledarskap, det kom inte från hjärtat eftersom vi försökte spela en annan roll än den som känns mest naturlig för oss. Våra hjärnor funderade på högvarv på nästa strategiska steg utan att lyssna in vår magkänsla. Naturligtvis spred sig vår känsla av osäkerhet vidare i organisationen.
3) Passionen, lusten och kärleken till arbetet är starka drivkrafter. Min pappa avled i början på året och min själ var därför inte riktigt närvarande i företaget, jag slutade brinna och trivdes inte i min nya passiva roll. När jag nyligen, bläddrande på måfå, slog upp kapitlet om arbete i Khalil Gibrans bok “Profeten” läste jag följande:
“Arbete är kärlek som gjorts synlig. Och om ni inte kan arbeta i kärlek utan endast med olust, är det bättre, att ni lämnar ert arbete och sätter er vid templets port och tar allmosor av dem, som arbetar med glädje. Ty om ni bakar bröd med likgiltighet, bakar ni ett bittert bröd, som endast till hälften mättar människans hunger. Och om ni motvilligt krossar druvorna, skall denna er motvilja drypa gift i vinet. Om ni än sjunger som änglar, men inte älskar sången, berövar ni människornas öron förmågan att lyssna till dagens röster, liksom till nattens.”
“Och vad är att arbeta i kärlek? Det är att väva tyget med trådar, spunna från ditt eget hjärta, som om din älskade skulle bära tyget. Det är att bygga ett hus med hängivenhet, som om din älskade skulle bo i det huset. Det är att så med ömhet och bärga skörden med glädje som om din älskade skulle äta frukten. Det är att fylla allt du skapar med en fläkt av din egen ande.”
Kan det uttryckas klokare och vackrare än så?
