Vi kvinnliga chefer kan ofta ha svårigheter att sätta gränser, ofta på grund av höga inre krav och ett stort kontrollbehov. Vi drabbas lätt av skuldkänslor när vi säger nej och uppfattar oss själva som otillräckliga eller till och med “bitchiga”. Vissa undviker att sätter gränser och blir en låt-gå-chef med tusen osagda nej inombords som stressar och skaver. Andra använder aggressivitet för att markera en gräns och känner sedan skuld även för det. I den stressade kroppen lagras smärta och olust som pyser ut i plötsliga känsloattacker, fastnar som värk i kroppen eller i värsta fall leder till att man kapsejsar.
Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om att medarbetarna känner sig trygga när de vet vad de kan förvänta sig. En förutsägbar chef som är tydlig ger medarbetarna handlingsutrymme och en relation att förhålla sig till. Att lära sig att sätta kärleksfulla gränser, lyssna in sina egna behov och tydliggöra dem för sig själv och omgivningen skänker hälsa, balans, energi och livslust. Vi vet det ju så väl och ändå är det så svårt.
Men vad beror det då på? Det kan handla om många olika saker, men beror mestadels på inlärda övertygelser som ligger i vägen för en sund gränsdragning. För många av oss handlar det om självkänsla, att vi tror att vi inte är värda att sätta gränser eller att vi tror att vi saknar integritet, fokus eller förmågan att ta emot. En del av oss har lärt oss redan som barn att vi måste vara duktiga och fogliga för att bli älskade, uppskattade och bekräftade. Vissa av oss är rädda för andras reaktioner eller känner ett stort ansvar för att andra mår bra. Många har vuxit upp tillsammans med vuxna som krävt lydnad och lärde sig då att svara ja på ren reflex, utan att först stämma av med sig själv och sina egna behov. Eller ens först känna efter om det följer den inre moraliska kompassen. Vill jag det egentligen? Har jag ork, lust och tid? Är det bra för mig? Gör jag det mest för att andra inte ska besvikna? Gör jag det för att jag tror att det förväntas av mig, annars är jag ingen bra chef (till exempel den omdiskuterade träningstrenden bland chefer pga behov av förebild för medarbetarna)? Eller har gränserna blivit kränkta så många gånger att den inre rösten har tystnat?
Lugn, det finns vägar tillbaka till att säga JA till dig själv utan att tappa omsorgen om andra. Men det kräver träning. För att omprogrammera dina reflexmässiga tankar och lära dig att sätta kärleksfulla gränser behöver du öva. Här kommer några bra råd som hjälper mig:
- Reflektera över vad som egentligen är ett mest rättvist och korrekt beslut utifrån helheten. Vad vill du? Vad är ditt mål, t.ex. med ett samtal? Är det andras sanning eller din egen sanning?
- Be om betänketid innan du svarar eller reagerar. Det ger dig tid att få kontroll över reflexmässiga känslor. Berätta sedan lugnt och sansat för den det berör om något inte känns okej, men inte för andra icke-berörda. “Rosa” inför alla, “risa” i enrum.
- Uppmuntra dig själv. Upprepa att du har rätt att säga nej, försvara din ståndpunkt eller att ändra ett svar eller beslut. Håll dig till ämnet och till fakta, bli inte känslomässig eller tyck synd om den du har framför dig. Håll båda fötterna i marken, andas djupt och långsamt.
- Låt andra ta ansvar för sina egna reaktioner. Du kan inte “göra” känslor i andra, det är deras egna reaktioner.
- Ta hand om dina egna känslor. När du börjar sätta gränser är det vanligt att känna skuld. Ha en inre dialog där du stöttar ditt beslut.
- Säg JA till att göra det du verkligen vill. Delegera resten, andra uppskattar att få vara delaktiga. Och kom ihåg: det du bedömer som tråkigt finns det andra som tycker är kul! Inse att ditt ja alltid har en baksida. Vad är det du säger nej till genom att säga ja?
